Jonas hållbara blogg

I torsdags tog SVT Debatt upp oljetoppen. David Jonstad, Marian Radetzki och Kjell Aleklett med flera medverkade. Mitt bestående intryck av programmet är hur otroligt svårt det är att prata om ett ämne som på ytan är enkelt och intuitivt att förstå men där samtalet snabbt blir teknokratiskt och komplicerat. Jag har aldrig sett David Jonstad tala tidigare och han gav ett tydligt och bra intryck. Göran Hådén gjorde ett kort inhopp. Det var upplysande att höra folket på stan där inte en enda person uttryckte någon oro för att oljan ska ta slut. Att till och med Ulf Svahn från SPI talade om en platå med topp någon gång 2030-2050 säger dock en del om var vi befinner oss idag jämfört med för ett par år sedan. Som vanligt i teve kändes diskussionen alldeles för kort, men kanske fick några i landet upp ett litet intresse för oljefrågan.

Jag är inte vegetarian. Jag är för bekväm och saknar tillräcklig självdisciplin för att utesluta animaliska produkter ur min kost. Jag strävar efter att över tid minska mängden animalier i min kost och det går sakta åt rätt håll. Jag tror det är möjligt att ha exempelvis kött- och mjölkproduktion som lever upp till en sådan nivå vad gäller miljö- och djurhänsyn att den är acceptabel för mig ur en etisk synvinkel.

Tyvärr är vinstmaximering inte speciellt kompatibelt med största möjliga hänsyn till miljö eller djur. Marknaden ger vad som efterfrågas och som inom många andra områden gäller att när valet står mellan dyrt hänsynsfullt kött och billigt industrikött vill flertalet konsumenter ha det senare. Antalet förklaringar till att det är på det viset är säkert nästan lika många som antalet konsumenter, men faktum kvarstår: vi äter mer och mer kött och andra animaliska produkter för varje år.

Det som förbryllar är att på tvärs mot statistiken upplever jag att allt fler reflekterar över de konsekvenser den moderna djurindustrin och matproduktionen för med sig. Oavsett om det handlar om miljön, djuren eller den egna hälsan tycker jag mig ana en trend mot ett större inslag av vegetarisk mat även i typiska korv- och köttbullsfamiljer.

På samma sätt som Göran Persson verkar fler och fler uppleva en viss olust inför tanken att äta djur. Särskilt om färden från livmoder till bord ser ut som den i regel gör idag.

Det bidrar säkert att det ständigt rapporteras om nya problem i köttbranschen. Ett par axplock från den senaste tiden:

• Nya dokumentärserien i P1, Matens Pris, berättar om importen av genmodifierad soja från Brasilien. (Även i Studio Ett.)
• Studio Ett berättar om bristerna i djurskyddet. Inspektörerna åker bara på akuta fall. Vi kan förvänta oss fler grisskandaler framöver.
• EU godkänner köttklister.

Sveriges köttkonsumtion har ökat från 50 kg per person 1950 till 83 kg per person idag, rapporterar Matens pris. Även Landet Brunsås, dokumentärserien i SVT, belyser livsmedelsfrågan på olika sätt. Med avstamp i tillsatsdebatten som startade när Mats-Eric Nilssons Den hemlige kocken publicerades 2007 pratas det mer mat än någonsin i lunchrum runt om i Sverige. Påfallande ofta handlar det om kopplingen mat, djur och människa.

Jag tror vi kommer att få se ännu mer undersökande journalistik kring mat och djurproduktion framöver. Det är ett grisigt jobb, men någon måste göra det.

Jag blir allergisk av att sitta i bilkö, tycker att bilarna prioriteras alldeles för högt i stadens och i allmänhet bullrar och är i vägen. Likväl plöjer jag biltidningar och älskar att diskutera bilar med andra intresserade. Jag brukar  säga att jag gillar bilar, men inte bilism. Ett motsägelsefullt beteende från en miljöintresserad, men så är det att vara människa.

SvD Motor (ett förtäckt annonsblad med några sidor redaktionellt material som ursäkt) intervjuar varje lördag en kändis om deras bil. Denna vecka har turen kommit till Martin Timell:

Biltokige tv-personligheten Martin Timell byter bil åtminstone vartannat år. I fjol slog han två flugor i en smäll och köpte en Audi A6 och en Audi A3 – efter att ha prutat ned priset förstås.

[…]

– Vadå tåget? Om jag ska till ­exempel till Åre kan jag inte ta ­tåget för då vet jag ju aldrig om jag kommer fram.

[…]

Normalt kör han närmare 3 000 mil per år. För att kompensera sitt dåliga klimat­samvete drar han hellre ned temperaturen i hemmet än tar ­tåget när han ska ut på jobb. [sic!]

[…]

Innan han slog till på två Audi ägde han en Lexus, men trots att det var en miljöbil drog den mer än vad hans nuvarande Audi A6 drar. Martin Timell säger sig vara väldigt miljömedveten (min kursivering), men trots det var en gasbil inget alternativ.

Jag säger: Gasen i botten, Martin!

Det finns en växande rörelse i Sverige som talar om att ställa om. Exakt vad det är som ska ställas om är inte helt klart, men av det jag läst verkar det handla om att man vill gå mot en mer decentraliserad civilisation med mindre självförsörjande samhällen. Ett exempel skulle kunna vara att samhället är självförsörjande med mat.

Jag ska läsa på lite bättre, men jag tycker det verkar som att de som är inblandade i denna rörelse bortser från de enorma skalfördelar vi har i dagens samhälle med den långt drivna specialisering som vuxit fram under den industriella revolutionen. Att gå tillbaka till ett mer decentraliserad samhälle skulle leda till en radikalt lägre materiell levnadsstandard som jag tror få är beredda att acceptera, om det inte är enda alternativet för att överleva. Det räcker med att läsa exempelvis Godnatt, Jord av Ivar Lo-Johansson för att få en bild av hur det var att leva i Sverige på den tiden merparten av befolkningen brukade jorden och det låter inte som ett lockande liv.

Det stora lyftet i levnadsstandard under 1900-talet kommer från att idag arbetar mindre än två procent av Sveriges befolkning i jordbruket. I början av 1900-talet var den siffran ungefär femtio procent. Förvisso skulle ett decentraliserat jordbruk idag kunna vara mer mekaniserat än för hundra år sedan, men fler händer i jordbruket betyder färre händer i andra näringar vilket direkt slår mot vad vi skulle ha råd med i form av storlek på bostäder, bilar och annat.

Jag tror inte att det här är den utveckling vi kommer att se framöver. Jag tror att det industriella jordbruket kommer fortsätta att utvecklas med exempelvis ekologiska metoder kring återföring av näringsämnen och elektrifiering av jordbruksmaskinerna för att minska den fossila energiåtgången i takt med att oljan blir dyrare.

Det är möjligt att jag missförstått transitionrörelsens mål, återkommer med mer när jag läst in mig lite bättre.

Jag har länge haft denna hållbarhetsklassiker på läslistan. Den ursprungliga boken Limits to Growth publicerades redan 1972, långt innan hållbarhet var ett modeord. Boken skapade på sin tid mycket debatt och dyker fortfarande upp i diskussioner om exempelvis Peak Oil. Jag har läst den senast publicerade uppdateringen Limits to Growth – The 30-year update. Bokens huvudbudskap skiljer sig inte så mycket från andra liknande böcker, exempelvis Lester Browns Plan B: Mänskligheten förbrukar idag förnybara och icke-förnybara resurser på en nivå som inte är långsiktigt hållbar. Det som driver den ökade resursförbrukningen är exponentiell tillväxt, både när det gäller antalet människor och vad vi klarar av att producera per person. Det som är intressant med boken är att författarna med hjälp av datamodellen World3 modellerar olika scenarion för hur framtiden i grova drag kan komma att se ut vid olika antaganden för bland annt familjestorlek, utveckling av ny teknik och konsumtion per capita.

Boken gör också ett bra jobb att definera ett antal viktiga begrepp som är centrala för ekoekonomi, till exempel:

• Källor (sources) och sänkor (sinks) och deras begränsningar att producera och ackumulera resurs- och avfallsflöden som är nödvändiga för att civilisationen ska fungera. Gäller till exempel olja eller timmer som resurskälla och Östersjön som sänka för kväve från avlopp och jordbruk.
• Överutnyttjande (overshoot) där nyttjandet av resurser stiger över naturens kapacitet och orsakar antingen kollaps eller en mer kontrollerad nedgång till en oscillation kring takutnyttjandet av en resurs. Exempelvis torskfisket på nordamerikanska östkusten som pågick ändå tills det inte fanns någon torsk kvar.
• Signalfördröjning (signal delay) där signalen för att en resurs överutnyttjas fördröjs på grund av naturens kapacitet att temporärt producera över den hållbara nivån. Exempelvis det nuvarande överutnyttjandet av Ogallalaakvifären  som används för att bevattna 1/4 av amerikansk jordbruksmark och år för år töms på mer vatten än vad som rinner till.

Boken är skriven på ett lättillgängligt språk och innehåller inga matematiska formler eller liknande. Om du har en naggande känsla av oro att vårt nuvarande tillväxtparadigm kanske inte kan pågå alltför länge rekommenderar jag dig varmt att läsa boken. Om du tror att allt är okej och vi kan köra på som vanligt rekommenderar jag dig också varmt att läsa boken. Det här är helt enkelt obligatorisk läsning för alla som bryr sig om vår gemensamma framtid här på planeten.

Om jag hittar tid för det återkommer jag med några fler inlägg om centrala delar av boken.

Johan Hakelius skrev i sin krönika i Aftonbladet den 27 december om prylarna. Det är ju ett tacksamt ämne i juletider då konsumtionshetsen når någon slags topp. Krönikan i sig kan väl knappast sägas bidra till några speciellt djupa insikter:

När grannarna en dag klagar på lukten och de bryter sig in i min lägenhet, hoppas jag att de hittar mig under högar av böcker, dvd-fodral och papperstidningar. Inget vore sorgligare än att de hittar mig sittande i ett intet, med en streamande dator i knät.

Eh? Nåväl, smaken är som bekant delad. Ett minimalistiskt hem betyder inte betyda ett opersonligt hem. Det som jag tycker är intressant är att konsumtionsdebatten i allra högsta grad känns vid liv och jag tror att den kommer att frodas även under 2010. Självklart kommer det en backlash någon gång, men jag tror inte vi är där ännu.

Ytterligare ett år lider mot sitt slut. Som brukligt är det dags att se tillbaka och reflektera över om jag uppnått de personliga mål som jag satte upp för 2009.

Familjen

• En aktivitet per månad på tu man hand med frun. [Tveksamt godkänt. Nästan alla månader.]
• Följa och dokumentera sonens utvecklingsframsteg. [Jag har varit mycket med honom och njutit av att se hans utveckling, men dokumenterat speciellt mycket har jag inte gjort.]

Vännerna

• Prata med alla vänner i när och fjärran minst en gång per månad. [Absolut inte.]
• Återknyta kontakten med en vän/bekant som försvunnit i periferin per månad. [Såg bra ut i början av året, men sedan blev det sämre med saken.]
• Bjuda hem vänner på mat och umgänge minst två gånger per månad. [Absolut, mer än så har det blivit och det har varit verkligt kul!]

Fysisk träning

• Träna i snitt tre gånger per vecka sett över en månad med en blandning av konditions- och styrketräning. [Japp! Fick vara friskare under 2008 vilket positivt bidrog till att det blev ett bättre träningsår.]
• Springa Renörundan, Midnattsloppet och valfri halvmaraton. Förbättra tiderna i Renörundan och Midnattsloppet jämfört med 2008. [Renörundan förbättrade jag tiden, Midnattsloppet stukade jag foten och fick bryta efter en dryg kilometer. Någon halvmaraton blev det inte under året.]

Personlig utveckling

• Etablera två nya goda vanor och sluta upp med en ovana per månad. [Jobbade aktivt med detta under våren, sedan kände jag att jag inte hade någre specifika ovanor som jag ville bli av med längre! Ska återvända till ämnet under våren för att säkerställa att det fortfarande är på det viset.]
• Läsa två skönlitterära böcker per månad. [Japp, det blev det sett över året. Fler vissa månader, färre andra. Årets läshöjdpunkter var Den hemliga historien, Tusen strålande solar och Analfabeten. Den sistnämnda av Ivar Lo-Johansson, verkar inte finnas i tryck just nu men finns på alla bibliotek.]

Över lag hyggligt genomförande, men vissa saker har av olika orsaker inte blivit av. Inför nästa år ser målen ut som följer. Lite repriser, en del som fallit bort på grund av att de känns som en naturlig del av hur jag lever och några nya saker.

Familjen

• En aktivitet per månad på tu man hand med frun.
• Leka och utmana sonen varje dag för att gynna hans utveckling. Njuta av hans framsteg.
• Komma ut mer i naturen under hela året.

Vännerna

• Mer telefontid, prata med alla vänner i när och fjärran minst en gång per månad.
• Återknyta kontakten med en vän/bekant som försvunnit i periferin per månad.
• Lära känna fler vänner i närområdet.

Fysisk träning

• Träna i snitt tre gånger per vecka sett över en månad med en blandning av konditions- och styrketräning.
• Springa Renörundan, Midnattsloppet och valfri halvmaraton. Förbättra tiderna i Renörundan och Midnattsloppet jämfört med 2008.
• Mer styrketräning än under 2009 samtidigt som jag upprätthåller min goda kondition.

Personligt

• Återvända till vanor/ovanor under våren och börja arbeta med de som jag eventuellt tycker mig vilja bli av med.
• Spela på ett instrument minst en timma per vecka.
• Lyssna mer på musik.
• Utnyttja egendagar bättre genom att studera eller träffa vänner.

Det har rapporterats om problem med tillgången på biogas tidigare. Nu senast läste jag om det i SvD:

Det pyser till framme vid biogaspumpen när gasslangen ansluts till ytterligare en bil. Det går oändligt långsamt. Trycket i slangen är dåligt. En kvinnlig taxichaufför kliver resolut fram och utropar: ”Det är ju som i Ryssland, titta på kön!”. Hon får medhåll av andra som letar sig ur bilarna.

Att det är så stora problem med gasleveranserna trots att det inte finns speciellt många gasbilar är knappast bra för biogasens rykte. Tyvärr är det nog så det kommer att se ut under överskådlig framtid om antalet gasbilar fortsätter att öka snabbare än vad produktionen byggs ut.

Det har ju varit ganska tyst om vätedrivna fordon de senaste åren. Fokus har legat på etanolinblandning och effektivisering av befintliga drivlinor med förbränningsmotorer som drivs av bensin eller diesel.

Frågan gnager dock:  Var ifrån ska flytande drivmedel komma i en värld där bensin och diesel inte längre finns tillgängligt i de mängder vi förbrukar idag? Olika biodrivmedel såsom etanol, biodiesel och biogas kan ersätta en del, men det stora problemet med alla biodrivmedel är att de tar mark i anspråk, oavsett om den används för livsmedelsproduktion eller skogsbruk. Det finns också en faktisk begränsning eftersom biologiska processer är extremt dåliga på att omvandla solens energi till biomassa.

Ett alternativ som i alla fall i teorin skulle kunna fungera även i stor skala är att med hjälp av elektrolys omvandla vatten till vätgas som sedan kan användas antingen i en bränslecell, eller en förbränningsmotor. Som av en slump driver National Renewable Energy Laboratory ett projekt som gör precis detta. De använder sol och vind för att driva elektrolysatorer som genererar vätgas. Projektet har pågått ett antal år och har genererat ett par rapporter som är intressanta att läsa:

• The Wind-To-Hydrogen Project: Operational Experience, Performance Testing, and Systems Integration (PDF 3.6 MB). K.W. Harrison, G.D. Martin, T.G. Ramsden, and W.E. Kramer. (March 2009)
• Renewable Hydrogen: Integration, Validation, and Demonstration (PDF 551 KB). K.W. Harrison and G.D. Martin. (July 2008)
• Summary of Electrolytic Hydrogen Production (PDF 720 KB). J. Ivy. (September 2004)

Department of Energy (DoE) har som mål att 2012 kunna leverera vätgas vid pump för $3,1/kg och 2017 vara nere under $2/kg. Ett kg vätgas motsvarar ungefär en amerikansk gallon (3,79 l) bensin i energiinnehåll. Det skulle alltså betyda någonstans mellan 14-21 kr för ett kg vätas med nuvarande dollarkurs. Det som är intressant är att det här är teknik som finns redan idag. I projektet använder de kommersiellt tillgängliga vindkraftverk, solceller och elektrolysatorer. Mycket av forskningen är inriktad på att förbättra verkningsgraden i systemet och pressa kapitalkostnaden för de ingående komponenterna. Om man jämför deras prismål med vad vi idag betalar för bensin skulle det betyda att vi skulle betala mellan 1-2 gånger så mycket för samma energimängd som vi gör idag när bensinen ligger runt 12 kr. Vilka skatter som sedan skulle ligga på detta går förstås att diskutera. Ingen dramatisk skillnad här i alla fall jämfört med idag.

Okej, det här låter ju rätt bra. Frågan är då hur många elektrolysatorer vi skulle behöva för att producera tillräckligt med vätgas för att driva runt en vagnpark av samma storlek som vi har idag? Om vi antar att vätgasbilarna skulle ha en förbränningsmotor med ungefär samma verkningsgrad som en vanlig bensin- eller dieselmotor skulle vi behöva ersätta 4 929 554 000 liter bensin och 4 835 302 000 liter diesel per år. Enligt NRELs genomgång (gjordes 2004) av tillgängliga elektrolysatorer på marknaden så kan den största producera ungefär 380 000 kg vätgas per år. Det betyder att det skulle behövas (((4 929 554 000 + 4 835 302 000) / 3,79) / 380 000) = 6780 st elektrolysatorer i Sverige för att ersätta all bensin och diesel. (Om man räknar in det högre energiinnehållet i diesel och dieselmotorns högre verkningsdrag ska denna siffra ner 20-30 %. Orkar inte räkna ut exakt.)

Sen måste man förstås skaffa fram el för att driva runt alla dessa elektrolysatorer. NREL skriver att man kan räkna med att det går åt ungefär 50 kWh för att få ett kg vätgas. Det skulle då gå åt runt (((4 929 554 000 + 4 835 302 000) / 3,79) * 50) = ~129 TWh. Även denna siffra ska ner 20-30 % om vi tar hänsyn till skillnaden i energiinnehåll och verkningsgrad mellan bensin och diesel. Sveriges elproduktion idag är ungefär 150 TWh per år.

Återkommer till ungefär vad som skulle behövas i form av ny genereringskapacitet för att tillföra dessa TWh!

Jag satte morgonkaffet i vrångstrupen när jag igår läste fredagens SvD huvudledare “Att röra sig fritt är att vara människa”. Ledaren handlar om avsnittet av Uppdrag Granskning som sändes den andra december.

Bilåkandet identifierades som ett av de allvarligaste miljöhoten. Det är en åsikt som blir alltmer populär. Därmed kommer även fler och fler politiska förslag som syftar till att inskränka bilismen. Även resande i allmänhet ska försvåras. Men någon som faktiskt har modet att hålla emot och vill nyansera debatten är miljöminister Andreas Carlgren.

I Uppdrag granskning gjorde han klart att resande i grunden är någonting gott. Problemet är inte att människor tar bilen. Det är bilparken som är omodern. Men eftersom tekniken utvecklas går det bra att fortsätta bygga vägar som underlättar framkomsten, trots att till exempel Vägverket vill halvera trafiken.

[…]

Men inte bara Carlgren drar en lans för resandet. Tankesmedjan Timbro lanserar i dagarna pamfletten Far och flyg! Hur resor förändrar världen, skriven av Maria Rankka, Anders Ydstedt och Fredrik Johansson.

Det är ett principiellt försvar för fri rörlighet. Mobiliteten, skriver författarna, är en omistlig del av det öppna samhället, den civiliserade kulturen. Och att röra på sig är en inte helt obetydlig del av vad det innebär att vara människa.

Det är ganska vanligt att se denna typ av argumentation och jag hade tänkt skriva ett långt inlägg för att reda ut varför det inte fungerar att ha detta synsätt om vi menar allvar med pratet om hållbar utveckling. Som tur är har Ljungberg skrivit ett inlägg som på pricken stämmer överens med vad jag själv tycker så jag länkar till det istället!

Jag förstår mig inte heller på Andreas Carlgren. Menar han verkligen allvar med det han säger eller är hans position i regeringen så svag att han inte tillåts ha en högre svansföring i miljöfrågorna? Finns det några borgerliga politiker som har en vettig syn på miljöpolitik?

Jag har inte sett avsnittet av Uppdrag Granskning som debatten handlar om. Jag tror inte det är bra för blodtrycket att göra det, vi får se…