I en kolumn i Wired 18.09 hävdar Clive Thompson detta och lyfter fram Zilok som ett exempel. Via tjänsten kan man hyra ut sina ägodelar. Idén fick fransmannen Gary Cige när han skulle hjälpa en vän att sätta upp en spegel i dennes fritidshus och de behövde en borrmaskin. Han insåg att även om han själv saknade en borrmaskin så var han omgiven av borrmaskiner i alla hus runt omkring, men han hade inget sätt att komma åt dem.

(Lösningen hade kanske tidigare varit att knacka på hos grannen och fråga efter en borrmaskin, men givet att vi lever i ett modernt samhälle med alienerade och hyperstressade prestationsmänniskor fungerar inte det längre utan nu är det en Internettjänst (eller app!) som är lösningen.)

IKEA inleder tillsammans med Blocket ett samarbete för handel med begagnade möbler. Sedan tidigare finns tjänsten Billy & Friends som går ut på samma sak. Handel på Tradera och Blocket har blivit en folksport.

Frågan är om det i grunden handlar om att folk har för mycket saker och försöker göra sig av med överflödet, eller om det är något annat som pågår bakom kulisserna. Är det insikten att man i olika skeden av livet har olika materiella behov och att ingen tjänar på att man behåller barnvagnen i förrådet efter att barnen börjat skolan?

Håller vår inställning till prylar på att förändras från att handla om införskaffandet och ägandet till att istället handla om tillgång vid behov och nytta?

Själv har jag min inställning till ägodelar klar:

• Det jag använder dagligen används tills den tekniska livslängden är slut.
• Det jag har behov av just nu införskaffas primärt begagnat, sekundärt nytt.
• Det jag inte längre har behov av och där inget behov väntas uppstå inom de närmsta åren avyttras eller bortskänkes.

Tyvärr är vinstmaximering inte speciellt kompatibelt med största möjliga hänsyn till miljö eller djur. Marknaden ger vad som efterfrågas och som inom många andra områden gäller att när valet står mellan dyrt hänsynsfullt kött och billigt industrikött vill flertalet konsumenter ha det senare. Antalet förklaringar till att det är på det viset är säkert nästan lika många som antalet konsumenter, men faktum kvarstår: vi äter mer och mer kött och andra animaliska produkter för varje år.

Det som förbryllar är att på tvärs mot statistiken upplever jag att allt fler reflekterar över de konsekvenser den moderna djurindustrin och matproduktionen för med sig. Oavsett om det handlar om miljön, djuren eller den egna hälsan tycker jag mig ana en trend mot ett större inslag av vegetarisk mat även i typiska korv- och köttbullsfamiljer.

På samma sätt som Göran Persson verkar fler och fler uppleva en viss olust inför tanken att äta djur. Särskilt om färden från livmoder till bord ser ut som den i regel gör idag.

Det bidrar säkert att det ständigt rapporteras om nya problem i köttbranschen. Ett par axplock från den senaste tiden:

• Nya dokumentärserien i P1, Matens Pris, berättar om importen av genmodifierad soja från Brasilien. (Även i Studio Ett.)
• Studio Ett berättar om bristerna i djurskyddet. Inspektörerna åker bara på akuta fall. Vi kan förvänta oss fler grisskandaler framöver.
• EU godkänner köttklister.

Sveriges köttkonsumtion har ökat från 50 kg per person 1950 till 83 kg per person idag, rapporterar Matens pris. Även Landet Brunsås, dokumentärserien i SVT, belyser livsmedelsfrågan på olika sätt. Med avstamp i tillsatsdebatten som startade när Mats-Eric Nilssons Den hemlige kocken publicerades 2007 pratas det mer mat än någonsin i lunchrum runt om i Sverige. Påfallande ofta handlar det om kopplingen mat, djur och människa.

Jag tror vi kommer att få se ännu mer undersökande journalistik kring mat och djurproduktion framöver. Det är ett grisigt jobb, men någon måste göra det.

När grannarna en dag klagar på lukten och de bryter sig in i min lägenhet, hoppas jag att de hittar mig under högar av böcker, dvd-fodral och papperstidningar. Inget vore sorgligare än att de hittar mig sittande i ett intet, med en streamande dator i knät.

Eh? Nåväl, smaken är som bekant delad. Ett minimalistiskt hem betyder inte betyda ett opersonligt hem. Det som jag tycker är intressant är att konsumtionsdebatten i allra högsta grad känns vid liv och jag tror att den kommer att frodas även under 2010. Självklart kommer det en backlash någon gång, men jag tror inte vi är där ännu.

Hej!

Jag undrar vilken livslängd ni konstruerar era produkter för att ha? Jag tänker främst på kyl-, frys-, tvätt och diskmaskiner. Hur länge ska en maskin från er hålla enligt er mening?

Jag undrar också om ni vid konstruktionen tar hänsyn till att det ska vara enkelt att byta de slitdelar som vanligen går sönder när maskinen börjar ha några år på nacken?

Slutligen undrar jag hur länge ni tillhandahåller reservdelar till era produkter efter det att produkten slutats säljas?

Tack på förhand!

Hälsningar
Jonas

Miele är den enda leverantör som aktivt framför livslängd som ett säljargument på webben och i sin produktinformation. (Se här och här.)

Av alla leverantörer var det bara Whirlpool, Electrolux och Upo (Asko Appliances AB) som svarade.

Whirlpool:

Hej och tack för ditt mail
Man kan inte säga något generellt för alla produkter rakt av. Normalt för kyl/frys är ca 10-12 år, tvätt och disk är specificerade i antal tvättar/diskar. Detta beror ju då helt på hur mycket och hur ofta du använder maskinen, är man ett ensamhushåll så blir det ju inte samma slitage som hos en familj med både vuxna och barn

Vi strävar efter att ha resrevdelar under en 10 års period, sen kan det av olika anledningar finnas kortare eller längre tid. Behöver man service så har vi auktoriserade servicefirmor runt om i landet som är kunniga och som man kan kontakta om man skulle få något problem

Electrolux:

Hej och tack för ert mail.

En kyl/frys har en medellivslängd på 10-15 år och disk/tvättmaskiner har en medellivslängd på 8-12 år.

Om man kan byta delar eller ej beror på hur pass kunning man är på service av vitvaror. Vi har sprängskisser på våra produkter att ladda hem via hemsidan.

Hur länge det finns reservdelar är olika men vi har däremot inget krav att hålla reservdelar i lager. Vissa produkter finns det reservdelar till fastän de är 40 år gamla och vissa produkter finns det inte reservelar till fastän de kanske är 8 år gamla.

Från Upo (Asko Appliances AB) fick jag ett längre svar från en produktchef:

Hej Jonas,

Jag förstår din fråga och har även sett på din blogg.

Svaret på din fråga är inte helt enkelt då vi som konsumenter också tar ett aktivt beslut om vad vi vill spendera våra pengar på; många billiga prylar eller färre hållbara prylar.En annan frågeställning är; vad har man råd med i den livssituation man befinner sig i.

Hur lång livslängd en produkt har är i de flesta fall förknippat med priset för varan, om man jämför ungefär samma teknik, men även design och trender osv.

Lågpris. Ex. tvättmaskin ca.pris: 1990:- – 3490:-.
Det finns produkter som på marknaden som håller några år, men som kostar väldigt lite, troligen så finns det inte heller någon ordentlig reservdelsförsörjning heller då en snitt reparation med material och arbete kostar runt 2000:-, har du då köpt en maskin för samma pengar så reparerar du troligen inte maskinen. Däremot använder man den nog så länge den fungerar.

Mellanpris. Ex. tvättmaskin Capris: 3990:- – 6990:-.
Dessa produkter håller nog runt tio år, med en fungerande eftermarknad. Även här ställs nog kostnaden för en reparation efter 5-6 år i relation till att köpa en ny produkt, då en reparation är kostsam i förhållande till varans värde vid tidpunkten.

Premium. Ex. tvättmaskin Capris: 7000:- – uppåt.
Dessa varor är dyra, men har en livslängd som generellt är både 15 och 20 år. Man kan nog som konsument tänka sig att reparera maskinerna betydligt längre innan man beslutar sig för att köpa en ny.

En annan sak som också har med livscykeln är hållbar design, då det som du köper idag ska du stå ut med att titta på om 10, 15 eller 20 år. En diskret och tidlös design håller troligen längre över tid än mycket annat.

Som du också kanske vet så har vitvarubranschen sedan många år en fungerande returhantering av uttjänta produkter, där konsumenten kan lämna en uttjänt vara på avfallsstationerna där de samlas ihop för att gå till en hållbar återvinning av materialen via El-kretsen. Från början frivillig, nu övervakad av naturvårdsverket.

Hur länge har du haft dina vitvaror hemma? Om du nyligen bytt något, var det på grund av att den gamla gick sönder eller för att den började kännas lite sliten? Fler reflektioner kring detta i nästa inlägg.

Med lite planering och framförhållning räknar jag med att kunna köpa det mesta begagnat framöver och spara både pengar och miljö. Visst är det lite trist att inte köpa nytt i kartong, men man slipper å andra sidan ångesten när prylarna övergår från att vara nya till just – begagnade.

Om man bortser från fast inredning (toalett, handfat, badkar, toalettskåp, osv) finns i vårt badrum handdukar, rengöringssvampar, trasor, schampoo, duschcreme, tvål, tandkräm, tandborstar, tandtråd, tandpetare, hudlotion, ansiktslotion, rakblad, rakborste, raktvål, bomullsrondeller, deodorant, parfymer, hårvårdsprodukter, sminkprodukter och nagelvårdsprodukter.

Handdukar är en sån produkt som håller väldigt länge om man köper kvalitet och sköter om dem på ett bra sätt. Tyvärr är det lätt att slarva med skötseln och sedan köpa nytt efter ett år bara för att det inte kostar så mycket. En del av sakerna går ganska enkelt att strunta i att använda. Rengöringssvampar exempelvis kan ersättas med en vanlig tvättbar trasa. När det gäller övriga produkter gäller det att köpa så stora förpackningar som möjligt för att minimera mängden förpackning per produkt.

Det man kan säga om de flesta produkterna är att de knappast kan betecknas som livsnödvändiga, men att det definitivt kan vara förenat med stora livsstilsförändringar att sluta. För de som använder mycket skönhetsprodukter är det förmodligen helt otänkbart att sluta med dem. För att tillgodose nåt slags grundbehov säger jag att en man behöver:

• Schampoo
• Duschcreme
• Tvål
• Deodorant
• Tandkräm
• Tandborste
• Tandtråd
• Rakblad
• Raktvål
• Rakborste
• Hudlotion

Med detta klarar man den personliga hygienen utan krusiduller och till den nivå som förväntas i vårt samhälle. Hur många hem har ett så tomt toalettskåp?

När det gäller övriga flöden handlar det om det vanliga: Inga bad i badkaret, korta duschar, stäng av vattnet när du tvålar in dig, både när du duschar och tvättar händerna.

Det finns gott om olika rengöringsmedel att använda för att hålla kaklet skinande. Jag är ingen expert på området men tycker att det för det mesta funkar fint med såpa.

I vårt sovrum finns det en säng och en sänggavel med plats för sänglampor och böcker. Det finns lite blommor i fönstret, en gardin, en rullgardin och en tavla på väggen. I sängen finns bäddmadrass, täcken, kuddar och sängkläder. Ibland när vi väntar gäster lägger vi på ett överkast och dekorationskuddar. En gammal stol står där som normalt är belamrad med överkast och kläder. På dörren hänger en klädhängare där morgonrockar och andra använda kläder hänger. På sänggaveln står en klockradio. Slutligen finns där även två garderober och en klädkammare fulla med kläder. Dem återkommer jag till i ett senare inlägg.

Jag tror att vårt sovrum är ganska representativt för vad som brukar finnas i ett sovrum. Vad man snabbt kan konstatera är att merparten av alla saker som finns i detta rum utan problem håller en lång tid om man sköter om dem. En säng håller 20-30 år utan problem. Bäddmadrasser behöver kanske bytas med tätare intervall, men själva sängen får man jobba hårt för att slita ut. Samma sak med sängkläder. När slet du ut några sängkläder senast? Överkast, dekorationskuddar, sänglampor. Allt detta håller väldigt lång tid, kanske en livstid. Om vi byter ut dem beror det inte på att de är utslitna utan snarare att de inte längre känns nya eller moderna.

Vägen till hållbar konsumtion i sovrummet handlar alltså om att nöja sig med det som redan finns där, inte köpa nytt på grund av modets nycker och endast köpa när något går sönder och inte går att reparera.

Jag har tidigare skrivit om att det ofta inte är våra prylars tekniska livslängd som bestämmer hur länge vi har kvar dem. Ofta handlar det om att något nytt och hett kommit som vi känner att vi måste ha istället. Om något går sönder reparerar vi det sällan utan köper nytt istället.

För två veckor sedan råkade min kära son tippa min bärbara dator i golvet med följden att raderatangenten gick sönder. Datorn fyller fyra år i dagarna och har tjänat mig väl. Den är fortfarande tillräckligt snabb för de saker jag använder den till och det kändes surt att behöva köpa en ny bara för en trasig tangent. Till min glädje visade det sig efter lite sökande på nätet att det inte var något problem att få tag på ett nytt tangentbord. Via HPs hemsida hittade jag servicemanualen som beskriver hur man monterar tangentbordet samt vilket reservdelsnummer det har. Via Europartsnordic beställde jag ett nytt för 262,48 kr + moms, som hittat. Nu väntar jag med spänning på att tangentbordet ska levereras så att jag kan montera det.

Med lite händighet och tillgång till Internet verkar det inte vara något problem att hålla liv i sina gamla prylar!

Att överhuvudtaget prata om dessa två begrepp är ett relativt nytt fenomen. Det var på 1920-talet när massproduktionen kom igång på allvar men inte följdes av en motsvarande masskonsumtion som företagen började fokusera på att få ner den estetiska livslängden. Begreppet planned obsolescence härstammar från denna tid och är lika aktuellt idag. Det handlar helt enkelt om att konstruera produkter med en optimal livslängd, inte baserat på vad som är tekniskt möjligt utan för att maximera företagets vinst. Det mest extrema exemplet på kort planerad livslängd torde vara klädföretagen som kan ha en produktcykel som inte är längre än 6-12 veckor.

Reklam spelar naturligtvis en viktig roll när det gäller att hammra in i oss att det vi köpte igår inte duger idag. Vi ska inte fokusera på huruvida produkten fortfarande uppfyller våra behov, utan om den är tillräckligt snygg, fräsch eller häftig.

Det är när jag står där vid återvinningsstationen i färd att slänga en fullt fungerande pryl som tankarna snurrar igång. Varför ska jag slänga det här? Den fungerar ju alldeles utmärkt! Men sen övertygar jag mig själv: Den börjar ju se lite sliten ut, visst ska jag unna mig en ny!

Nu har jag i alla fall bestämt mig för att bruka mina saker tills deras tekniska livslängd är slut. Så länge de fyller mina behov blir de kvar i min ägo. Mobiltelefonen och datorn får ett nytt batteri och några års livsrespit. Kläderna brukas tills de är utnötta. Tråkigt? Kanske det, men bra för miljön och plånboken.

Läs artikeln om planned obsolescence på Wikipedia, det är väl värd tiden.