Jonas hållbara blogg

Jag är inte vegetarian. Jag är för bekväm och saknar tillräcklig självdisciplin för att utesluta animaliska produkter ur min kost. Jag strävar efter att över tid minska mängden animalier i min kost och det går sakta åt rätt håll. Jag tror det är möjligt att ha exempelvis kött- och mjölkproduktion som lever upp till en sådan nivå vad gäller miljö- och djurhänsyn att den är acceptabel för mig ur en etisk synvinkel.

Tyvärr är vinstmaximering inte speciellt kompatibelt med största möjliga hänsyn till miljö eller djur. Marknaden ger vad som efterfrågas och som inom många andra områden gäller att när valet står mellan dyrt hänsynsfullt kött och billigt industrikött vill flertalet konsumenter ha det senare. Antalet förklaringar till att det är på det viset är säkert nästan lika många som antalet konsumenter, men faktum kvarstår: vi äter mer och mer kött och andra animaliska produkter för varje år.

Det som förbryllar är att på tvärs mot statistiken upplever jag att allt fler reflekterar över de konsekvenser den moderna djurindustrin och matproduktionen för med sig. Oavsett om det handlar om miljön, djuren eller den egna hälsan tycker jag mig ana en trend mot ett större inslag av vegetarisk mat även i typiska korv- och köttbullsfamiljer.

På samma sätt som Göran Persson verkar fler och fler uppleva en viss olust inför tanken att äta djur. Särskilt om färden från livmoder till bord ser ut som den i regel gör idag.

Det bidrar säkert att det ständigt rapporteras om nya problem i köttbranschen. Ett par axplock från den senaste tiden:

• Nya dokumentärserien i P1, Matens Pris, berättar om importen av genmodifierad soja frÃ¥n Brasilien. (Även i Studio Ett.)
• Studio Ett berättar om bristerna i djurskyddet. Inspektörerna Ã¥ker bara pÃ¥ akuta fall. Vi kan förvänta oss fler grisskandaler framöver.
• EU godkänner köttklister.

Sveriges köttkonsumtion har ökat från 50 kg per person 1950 till 83 kg per person idag, rapporterar Matens pris. Även Landet Brunsås, dokumentärserien i SVT, belyser livsmedelsfrågan på olika sätt. Med avstamp i tillsatsdebatten som startade när Mats-Eric Nilssons Den hemlige kocken publicerades 2007 pratas det mer mat än någonsin i lunchrum runt om i Sverige. Påfallande ofta handlar det om kopplingen mat, djur och människa.

Jag tror vi kommer att få se ännu mer undersökande journalistik kring mat och djurproduktion framöver. Det är ett grisigt jobb, men någon måste göra det.

Johan Hakelius skrev i sin krönika i Aftonbladet den 27 december om prylarna. Det är ju ett tacksamt ämne i juletider då konsumtionshetsen når någon slags topp. Krönikan i sig kan väl knappast sägas bidra till några speciellt djupa insikter:

När grannarna en dag klagar på lukten och de bryter sig in i min lägenhet, hoppas jag att de hittar mig under högar av böcker, dvd-fodral och papperstidningar. Inget vore sorgligare än att de hittar mig sittande i ett intet, med en streamande dator i knät.

Eh? Nåväl, smaken är som bekant delad. Ett minimalistiskt hem betyder inte betyda ett opersonligt hem. Det som jag tycker är intressant är att konsumtionsdebatten i allra högsta grad känns vid liv och jag tror att den kommer att frodas även under 2010. Självklart kommer det en backlash någon gång, men jag tror inte vi är där ännu.

Som undersökning inför ett inlägg jag jobbar på om hållbar konsumtion i köket skickade jag följande brev till Electrolux, Cylinda, Bosch, Miele, Whirlpool och Upo:

Hej!

Jag undrar vilken livslängd ni konstruerar era produkter för att ha? Jag tänker främst på kyl-, frys-, tvätt och diskmaskiner. Hur länge ska en maskin från er hålla enligt er mening?

Jag undrar också om ni vid konstruktionen tar hänsyn till att det ska vara enkelt att byta de slitdelar som vanligen går sönder när maskinen börjar ha några år på nacken?

Slutligen undrar jag hur länge ni tillhandahåller reservdelar till era produkter efter det att produkten slutats säljas?

Tack på förhand!

Hälsningar
Jonas

Miele är den enda leverantör som aktivt framför livslängd som ett säljargument på webben och i sin produktinformation. (Se här och här.)

Av alla leverantörer var det bara Whirlpool, Electrolux och Upo (Asko Appliances AB) som svarade.

Whirlpool:

Hej och tack för ditt mail
Man kan inte säga något generellt för alla produkter rakt av. Normalt för kyl/frys är ca 10-12 år, tvätt och disk är specificerade i antal tvättar/diskar. Detta beror ju då helt på hur mycket och hur ofta du använder maskinen, är man ett ensamhushåll så blir det ju inte samma slitage som hos en familj med både vuxna och barn

Vi strävar efter att ha resrevdelar under en 10 års period, sen kan det av olika anledningar finnas kortare eller längre tid. Behöver man service så har vi auktoriserade servicefirmor runt om i landet som är kunniga och som man kan kontakta om man skulle få något problem

Electrolux:

Hej och tack för ert mail.

En kyl/frys har en medellivslängd på 10-15 år och disk/tvättmaskiner har en medellivslängd på 8-12 år.

Om man kan byta delar eller ej beror på hur pass kunning man är på service av vitvaror. Vi har sprängskisser på våra produkter att ladda hem via hemsidan.

Hur länge det finns reservdelar är olika men vi har däremot inget krav att hålla reservdelar i lager. Vissa produkter finns det reservdelar till fastän de är 40 år gamla och vissa produkter finns det inte reservelar till fastän de kanske är 8 år gamla.

Från Upo (Asko Appliances AB) fick jag ett längre svar från en produktchef:

Hej Jonas,

Jag förstår din fråga och har även sett på din blogg.

Svaret på din fråga är inte helt enkelt då vi som konsumenter också tar ett aktivt beslut om vad vi vill spendera våra pengar på; många billiga prylar eller färre hållbara prylar.En annan frågeställning är; vad har man råd med i den livssituation man befinner sig i.

Hur lång livslängd en produkt har är i de flesta fall förknippat med priset för varan, om man jämför ungefär samma teknik, men även design och trender osv.

LÃ¥gpris. Ex. tvättmaskin ca.pris: 1990:- – 3490:-.
Det finns produkter som på marknaden som håller några år, men som kostar väldigt lite, troligen så finns det inte heller någon ordentlig reservdelsförsörjning heller då en snitt reparation med material och arbete kostar runt 2000:-, har du då köpt en maskin för samma pengar så reparerar du troligen inte maskinen. Däremot använder man den nog så länge den fungerar.

Mellanpris. Ex. tvättmaskin Capris: 3990:- – 6990:-.
Dessa produkter håller nog runt tio år, med en fungerande eftermarknad. Även här ställs nog kostnaden för en reparation efter 5-6 år i relation till att köpa en ny produkt, då en reparation är kostsam i förhållande till varans värde vid tidpunkten.

Premium. Ex. tvättmaskin Capris: 7000:- – uppÃ¥t.
Dessa varor är dyra, men har en livslängd som generellt är både 15 och 20 år. Man kan nog som konsument tänka sig att reparera maskinerna betydligt längre innan man beslutar sig för att köpa en ny.

En annan sak som också har med livscykeln är hållbar design, då det som du köper idag ska du stå ut med att titta på om 10, 15 eller 20 år. En diskret och tidlös design håller troligen längre över tid än mycket annat.

Som du också kanske vet så har vitvarubranschen sedan många år en fungerande returhantering av uttjänta produkter, där konsumenten kan lämna en uttjänt vara på avfallsstationerna där de samlas ihop för att gå till en hållbar återvinning av materialen via El-kretsen. Från början frivillig, nu övervakad av naturvårdsverket.

Hur länge har du haft dina vitvaror hemma? Om du nyligen bytt något, var det på grund av att den gamla gick sönder eller för att den började kännas lite sliten? Fler reflektioner kring detta i nästa inlägg.

Jag fortsätter att försöka köpa begagnat när jag behöver något nytt. Nu senast har jag köpt två stycken handkontroller till datorn för att kunna spela spel. Det är verkligen otroligt smidigt att både sälja och köpa via Tradera. Det funkar faktiskt att bara sätta in pengar på en okänd människas bankkonto och sen kommer grejerna efter någon dag i brevlådan. Än har inte samhället brutit samman! Närmare marknadspris än det pris som vinner en auktion på Tradera kommer man nog inte i dagsläget. För er som inte har provat rekommenderar jag det verkligen. Handkontrollerna ropade jag in för totalt cirka 100 kr + frakt. En tredjedel av vad det hade kostat nytt.

Med lite planering och framförhållning räknar jag med att kunna köpa det mesta begagnat framöver och spara både pengar och miljö. Visst är det lite trist att inte köpa nytt i kartong, men man slipper å andra sidan ångesten när prylarna övergår från att vara nya till just – begagnade.

För att hållbar konsumtion ska bli verklighet är det viktigt att minimera alla vardagliga resursflöden som i många fall är både onödiga och slösaktiga. Till skillnad från sovrummet som är ett rätt statiskt rum där det inte finns några naturliga resursflöden är badrummet fullt av olika flöden. Det finns dessutom en hel uppsjö av olika mer eller mindre miljöfarliga produkter att använda sig av. Gemensamt för nästan alla produkter är också att de är förbrukningsvaror som har en omedelbar miljöpåverkan.

Om man bortser från fast inredning (toalett, handfat, badkar, toalettskåp, osv) finns i vårt badrum handdukar, rengöringssvampar, trasor, schampoo, duschcreme, tvål, tandkräm, tandborstar, tandtråd, tandpetare, hudlotion, ansiktslotion, rakblad, rakborste, raktvål, bomullsrondeller, deodorant, parfymer, hårvårdsprodukter, sminkprodukter och nagelvårdsprodukter.

Handdukar är en sån produkt som håller väldigt länge om man köper kvalitet och sköter om dem på ett bra sätt. Tyvärr är det lätt att slarva med skötseln och sedan köpa nytt efter ett år bara för att det inte kostar så mycket. En del av sakerna går ganska enkelt att strunta i att använda. Rengöringssvampar exempelvis kan ersättas med en vanlig tvättbar trasa. När det gäller övriga produkter gäller det att köpa så stora förpackningar som möjligt för att minimera mängden förpackning per produkt.

Det man kan säga om de flesta produkterna är att de knappast kan betecknas som livsnödvändiga, men att det definitivt kan vara förenat med stora livsstilsförändringar att sluta. För de som använder mycket skönhetsprodukter är det förmodligen helt otänkbart att sluta med dem. För att tillgodose nåt slags grundbehov säger jag att en man behöver:

• Schampoo
• Duschcreme
• TvÃ¥l
• Deodorant
• Tandkräm
• Tandborste
• TandtrÃ¥d
• Rakblad
• RaktvÃ¥l
• Rakborste
• Hudlotion

Med detta klarar man den personliga hygienen utan krusiduller och till den nivå som förväntas i vårt samhälle. Hur många hem har ett så tomt toalettskåp?

När det gäller övriga flöden handlar det om det vanliga: Inga bad i badkaret, korta duschar, stäng av vattnet när du tvålar in dig, både när du duschar och tvättar händerna.

Det finns gott om olika rengöringsmedel att använda för att hålla kaklet skinande. Jag är ingen expert på området men tycker att det för det mesta funkar fint med såpa.

Jag har funderat mycket den senaste tiden på hur ett liv med hållbar konsumtion egentligen skulle se ut och vilka förändringar vi skulle behöva göra i min familj för att nå dit. Den slutsats jag kommit fram till och som knappast kan betraktas som varken sensationell eller djup är helt enkelt att i de allra flesta fall låta bli att konsumera. Jag tänker börja med att rum för rum i hemmet titta på vad vi egentligen behöver konsumera för att leva ett bra liv.

I vårt sovrum finns det en säng och en sänggavel med plats för sänglampor och böcker. Det finns lite blommor i fönstret, en gardin, en rullgardin och en tavla på väggen. I sängen finns bäddmadrass, täcken, kuddar och sängkläder. Ibland när vi väntar gäster lägger vi på ett överkast och dekorationskuddar. En gammal stol står där som normalt är belamrad med överkast och kläder. På dörren hänger en klädhängare där morgonrockar och andra använda kläder hänger. På sänggaveln står en klockradio. Slutligen finns där även två garderober och en klädkammare fulla med kläder. Dem återkommer jag till i ett senare inlägg.

Jag tror att vårt sovrum är ganska representativt för vad som brukar finnas i ett sovrum. Vad man snabbt kan konstatera är att merparten av alla saker som finns i detta rum utan problem håller en lång tid om man sköter om dem. En säng håller 20-30 år utan problem. Bäddmadrasser behöver kanske bytas med tätare intervall, men själva sängen får man jobba hårt för att slita ut. Samma sak med sängkläder. När slet du ut några sängkläder senast? Överkast, dekorationskuddar, sänglampor. Allt detta håller väldigt lång tid, kanske en livstid. Om vi byter ut dem beror det inte på att de är utslitna utan snarare att de inte längre känns nya eller moderna.

Vägen till hållbar konsumtion i sovrummet handlar alltså om att nöja sig med det som redan finns där, inte köpa nytt på grund av modets nycker och endast köpa när något går sönder och inte går att reparera.

Jag har tidigare skrivit om att det ofta inte är våra prylars tekniska livslängd som bestämmer hur länge vi har kvar dem. Ofta handlar det om att något nytt och hett kommit som vi känner att vi måste ha istället. Om något går sönder reparerar vi det sällan utan köper nytt istället.

För två veckor sedan råkade min kära son tippa min bärbara dator i golvet med följden att raderatangenten gick sönder. Datorn fyller fyra år i dagarna och har tjänat mig väl. Den är fortfarande tillräckligt snabb för de saker jag använder den till och det kändes surt att behöva köpa en ny bara för en trasig tangent. Till min glädje visade det sig efter lite sökande på nätet att det inte var något problem att få tag på ett nytt tangentbord. Via HPs hemsida hittade jag servicemanualen som beskriver hur man monterar tangentbordet samt vilket reservdelsnummer det har. Via Europartsnordic beställde jag ett nytt för 262,48 kr + moms, som hittat. Nu väntar jag med spänning på att tangentbordet ska levereras så att jag kan montera det.

Med lite händighet och tillgång till Internet verkar det inte vara något problem att hålla liv i sina gamla prylar!

Jag gör fortfarande små förändringar i mitt beteende. Mestadels handlar det om att ta bort saker i vardagen som inte tillför något men innebär en belastning på miljön eller mig själv på ett eller annat sätt. För att inspirera andra och mig själv har jag lagt upp en sida där jag dokumenterar vad jag gör. Lägg till era egna förändringar som kommentarer så kan det på sikt bli en riktigt bra samling tips!

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om hur vår syn på kvalitet har förändrats genom tiderna. Att vi tidigare köpte kvalitetsvaror som höll länge, men numera köper vi bara skräp som går sönder hela tiden. När jag funderade på detta lite till kom jag fram till att jag kan inte minnas när något gick sönder för mig sist. Dyrt eller billigt, det mesta håller ihop rätt bra nuförtiden (iPods är undantaget som bekräftar regeln). Begreppen teknisk och estetisk livslängd skiljer helt enkelt på när en vara går sönder och när den anses förbrukad ur ett estetiskt perspektiv. Båda anledningarna leder till kassering.

Att överhuvudtaget prata om dessa två begrepp är ett relativt nytt fenomen. Det var på 1920-talet när massproduktionen kom igång på allvar men inte följdes av en motsvarande masskonsumtion som företagen började fokusera på att få ner den estetiska livslängden. Begreppet planned obsolescence härstammar från denna tid och är lika aktuellt idag. Det handlar helt enkelt om att konstruera produkter med en optimal livslängd, inte baserat på vad som är tekniskt möjligt utan för att maximera företagets vinst. Det mest extrema exemplet på kort planerad livslängd torde vara klädföretagen som kan ha en produktcykel som inte är längre än 6-12 veckor.

Reklam spelar naturligtvis en viktig roll när det gäller att hammra in i oss att det vi köpte igår inte duger idag. Vi ska inte fokusera på huruvida produkten fortfarande uppfyller våra behov, utan om den är tillräckligt snygg, fräsch eller häftig.

Det är när jag står där vid återvinningsstationen i färd att slänga en fullt fungerande pryl som tankarna snurrar igång. Varför ska jag slänga det här? Den fungerar ju alldeles utmärkt! Men sen övertygar jag mig själv: Den börjar ju se lite sliten ut, visst ska jag unna mig en ny!

Nu har jag i alla fall bestämt mig för att bruka mina saker tills deras tekniska livslängd är slut. Så länge de fyller mina behov blir de kvar i min ägo. Mobiltelefonen och datorn får ett nytt batteri och några års livsrespit. Kläderna brukas tills de är utnötta. Tråkigt? Kanske det, men bra för miljön och plånboken.

Läs artikeln om planned obsolescence på Wikipedia, det är väl värd tiden.

Jag har sedan länge haft Christer Sannes bok Keynes barnbarn på min läselista. För inte länge sedan läste jag en debattartikel av honom där han för fram tesen om arbetstidsförkortning som en lösning både på den ekonomiska krisen och den ekologiska krisen. Artikeln aktualiserade mitt intresse för boken och när sedan en god vän tog upp ämnet arbetstidsförkortning som ett svar på den stigande arbetslösheten tog jag mig i kragen och lånade boken på stadsbiblioteket.

Keynes barnbarn bygger på en essä som J M Keynes skrev på 30-talet där han förutspådde hur den ekonomiska tillväxten skulle möjliggöra att hans barnbarn kunde tillgodogöra sina behov med bara några timmars arbete per vecka. Keynes fick rätt vad gäller den ekonomiska tillväxten, men han fick fel vad gäller arbetsinsatsen. Visst växlades högre produktivitet till en början mot mer fritid, men denna växling tog slut när målet 40 timmars arbetsvecka uppnåddes på 70-talet. Sedan dess har all förbättrad produktivitet tagits ut som högre löner.

I boken beskriver Sanne hur arbetstiden och konsumtionen utvecklats under 1900-talet. Hur sambandet mellan ökad konsumtion och ökad lycka blir svagare och svagare ju högre genomsnittlig inkomst en arbetare har. Att det faktiskt finns en gräns för hur mycket konsumtion planeten tål. En evig ekonomisk tillväxt är helt enkelt inte möjlig. I två intressanta kaiptel tecknar sanne en idéhistorisk bild av hur synen på konsumtion har ändrats under 1900-talet. Från att varit behovsstyrd är idag en allt större del av vår konsumtion en del av ett identitetsskapande. I bokens avslutning föreslår Sanne en mängd åtgärder och politiska reformer som skulle kunna styra samhällsutvecklingen ifrån den tillväxt- och konsumtionsinriktade nuvarande ordningen till en mer harmonisk och hållbar där vi i större utsträckning utnyttjar vår förbättrade produktivitet för att förkorta arbetstiden.

Jag tycker att boken på ett bra sätt sammanfattar många tankar och idéer som jag skrivit om tidigare. Den förklarar också ett par viktiga begrepp som får dåligt genomslag i debatten, jag tänker återkomma till dessa i några separata inlägg. Debattartikeln jag länkar ovan bygger till stor del på argument framförda i boken. Om du finner den intressant kommer du säkert att uppskatta boken.

Christer Sanne har en hemsida där han skriver mer om sina forskningsprojekt. Det finns där också länkar till debattartiklar han skrivit och mycket annat.

Länk till bokens första kapitel

Som ni har märkt har det varit tyst på bloggen under januari. Det är min avsikt att vara något mer aktiv framöver. Det är roligt att se att antalet besökare håller sig på en stadig nivå trots att inget nytt material har tillkommit på sista tiden. Det tyder på att även nya besökare finner bloggen intressant.