Jonas hållbara blogg

I bondesamhället fanns det ingen ekonomisk tillväxt att tala om. Beroendet av manuellt arbete och att leva av det jorden gav gjorde att det inte var möjligt att i någon större utsträckning öka sin konsumtion. När den industriella utvecklingen kom igång började också produktiviteten att öka i takt med att allt fler arbetsuppgifter mekaniserades. Färre kunde producera mer. Grunden för ekonomisk tillväxt var lagd.

Sedan 1950-talet har Sveriges nationalprodukt ökat ungefär fem gånger. Fram till 1970-talet gick också det ökande välståndet hand i hand med att människor blev mer nöjda med sina liv. Sedan 70-talet har dock den ökade konsumtionen inte givit någon utväxling i högre upplevd lycka.

Om man antar den enligt ekonomer mediokra tillväxten 2% per år kommer vi att fördubbla konsumtionen igen på bara 35 år. Efter ytterligare 35 år kommer konsumtionen vara fyra gånger så stor som idag och en bit in på 2100-talet kommer den att vara åtta gånger så stor som idag. Detta på bara lite drygt hundra år!

Jag menar att vi måste sätta oss ned och fundera på i vilken riktning vi vill ta vårt samhälle. Är det rimligt att all ökad produktivitet tas ut som ökad konsumtion, eller ska vi kanske börja fundera på att ta ut en del som minskad arbetstid? Sedan lagstiftningen kring 40-timmars veckan trädde i kraft 1970 har den totala arbetstiden ökat.

Vi behöver inte arbeta så mycket som vi gör idag för att ha en dräglig levnadsstandard. Tyvärr är det ekonomiska systemet vi lever i uppbyggt på så vis att mer alltid är bättre. Vi konsumerar för konsumerandets skull, utan att fundera på om det har någon nytta. Jag tror inte heller att vi kommer att bli lyckligare människor av det.

Efter att vi flyttade strax innan jul bor vi nu i huset bredvid några av våra bästa vänner. Inte ens när jag bodde i Piteå, som ju är en småstad, hade jag så nära att hälsa på någon. Umgänge hemma hos någon är i Stockholm ofta koncentrerat till helgerna eftersom det tar så lång tid att ta sig till och från den man ska hälsa på. Det är normalt att det tar minst 20-30 minuter med kollektivtrafik eller bil för att ta sig dit man ska. Sett i det ljuset känns det väldigt lyxigt att bara snöra på sig skorna och gå över till grannhuset en tisdag.

Innan kollektivtrafik och massbilism var de flesta utelämnade till människorna i sin närhet. En vanlig dag rörde man sig max inom någon kilometers radie. När man läser Fogelströms skildring av Stockholm vid sekelskiftet till 1900-talet förstår man verkligen varför det betraktades som en utflykt att bege sig från Södermalms höjder ner till Sibirien. Antingen gick man, eller betalade dyrt för lyxen att åka den hästdragna spårvagnen som innefattade ett par byten innan ankomsten till destinationen.

Vi har fler människor än någonsin i närheten eftersom husen blir högre och staden förtätas. Samtidigt transporterar oss över allt längre sträckor för att ta oss till våra vänner och bekanta och det blir alltmer tidsödande att få till ett möte. Det här fenomenet kallar jag rörlighetens paradox. En rörlighet som borde främja mänskliga möten leder i slutändan till en minskning.

Det finns inte längre några naturliga mötesplatser för att knyta sociala kontakter i närområdet. Ett sprudlande föreningsliv ersattes av enskild passivisering i takt med att alla i modernitetens tecken skaffade sig en teve. Högre inkomster och bättre offentlig service minskade beroendet av människorna runt omkring oss för barnpassning och hjälp i hemmet.

Det är dags att återknyta bandet med grannskapet. Jag drar mitt strå till stacken genom att inte bara säga hej till grannen utan också prata någon minut och höra om de kanske behöver hjälp med att rasta hunden någon gång. Vem vet, kanske är det en god vän som döljer sig bakom dörren mitt emot?

Hur mycket tjänar du i månaden? Hur många kvadratmeter är din lägenhet? Hur mycket producerar vi per person?

Vi är besatta av kvantitativa mÃ¥tt. Allt som gÃ¥r att mäta och uttrycka med en siffra, gärna sÃ¥ hög som möjligt är relevant. När du tjänar mindre än kollegan känner du dig undervärderad. När kompisen skaffar större bostad sjuder avunden. När Sverige inte lyckas producera lika mycket per capita som andra länder (BNP/capita) talas det om att vi “halkar efter” i välstÃ¥ndsligan.

Som man mäter får man svar och frågan är om det vi mäter ger oss de svar vi egentligen behöver? Är det viktigaste måttet på vårt välstånd hur mycket vi producerar per person? Finns det kanske andra mått som på ett bättre sätt speglar hur vi mår?

Jag tror att om vi balanserade upp de kvantitativa mÃ¥tten med lite fler kvalitativa mÃ¥tt skulle det leda oss till en del intressanta slutsatser. Spelar det till exempel nÃ¥gon roll om grannen har en större lägenhet om det betyder att han mÃ¥ste jobba hÃ¥rdare och därför har mindre fritid? Är det inte viktigt att tempot i arbetslivet är mänskligt även om det innebär att vi inte fÃ¥r fullt lika höga löner som i de länder som “ligger före” i välstÃ¥ndsligan?

Som en start skulle jag vilja att vi varje år börjar göra en nationell undersökning som till exempel undersöker:

• Hur lycklig är du i din livssituation?
• Har du en god balans mellan arbete och fritid?
• Tjänar du tillräckligt för att leva ett gott liv?

Det finns säkert andra bättre frågor, men poängen är att utifrån svaren i en sådan undersökning kan man bättre mäta det mänskliga tillståndet i landet. Inte bara den ekonomiska verkligheten utan hur vi faktiskt mår. Om politiken sedan började dra nytta av slutsatserna så skulle vi förmodligen få se en del annorlunda förslag.

Min morfar dog i höstas. Han var den sista av mina far- och morföräldrar i livet. Född innan och ung under andra världskriget växte han upp i norrlands inland. Han började tidigt att arbeta i skogen. Sverige var ännu ett fattigt land, förhållandena knappa. Jag tyckte om att lyssna till hans berättelser om hur de under vintern levde i en koja i skogen tillsammans med en kokerska. Hur de hoppade mellan stockarna i älven och flottade timret nedströms.

Som vuxen jobbade han åt Vägverket och byggde vägar i hela norrland. Jag kommer aldrig att glömma de bilturer han tog mig på när han hade beredskap kring jul och vi åkte runt och besiktigade farbarheten på vägarna kring Arvidsjaur. Om det snöat mycket ringde han på sin gigantiska biltelefon och beordrade ut plogbilarna.

Morfar hann träffa min son, hans första barnbarnsbarn. Jag har ett fotografi av honom gungandes i gungstolen hos mina föräldrar med Theodor i famnen. Han berättade den gången om hur de när han var liten letade mossa i skogen för att använda som blöja på hans småsyskon. Att hushålla och vara sparsam var en självklarhet.

Morfars generation förvandlade Sverige från ett mörkt, fattigt land till ett av världens rikaste. Han fick uppleva elektricitetens, telefonens, grammofonens, radions, och tevens intåg. Han hjälpte till att bygga ett land där alla har samma möjlighet till utbildning, vård och omsorg. Ett land där vi idag lever i ett överflöd som aldrig tidigare skådats.

Trots det så är vi idag inte lyckligare än vad hans generation var för femtio år sedan. Vårt materiella välstånd har inte gett någon avtryck i de mätningar av vår lycklighet som görs. Kanske hade de när han var ung något som uppvägde den relativa fattigdomen? Sammanhållningen i familjen? Kamratskapet i arbetet? Eller var det känslan av att tillsammans arbeta för att skapa en bättre framtid?

Att lyssna på morfars berättelser gav perspektiv på livet. En bild av ett annat land som fick mig att uppskatta mina egna livsbetingelser. Jag önskar att alla ni som har far- och morföräldrar kvar i livet frågar och lyssnar till deras berättelser från denna svunna tid.