Jonas hållbara blogg

För det mesta saknar jag inte alls att vi inte har någon bil i familjen. Vi har tagit hänsyn till billösheten när vi valt hur vi bor, handlar, jobbar och så vidare. Det händer ändå att vi gör saker som skulle gå väldigt mycket snabbare att göra om vi hade haft en bil. I helgen var vi och hälsade på vänner som bor en bit från stan. Det finns bra bussar som går dit ut, men det tar ändå betydligt längre tid jämfört med att åka bil.

Visst är det krångligare att åka i en buss full med stavförsedda pensionärer jämfört med bil, men det går ändå att se på saken på olika sätt. När vi på kvällen ätit gott och suttit framför eldstaden var dags att gå till bussen. Ute på gårdsplanen möttes vi av en stjärnklar himmel och det var så där mörkt som det bara blir när man är en bra bit från stan. Vi fick gå i mörkret på grusvägen ner till busshållsplatsen och hålla i varandra för att inte hamna i diket. Framme vid hållplatsen stod vi och tittade på stjärnorna och väntade på bussen. Vi var osäkra på att den skulle se oss när den kom så vi såg till att hålla reflexerna åt rätt håll. Bussresan gick fint och när vi bytte till tunnelbanan stötte vi på en av fruns kollegor och pratade med henne sista biten hem. Visst är det smidigare med bil, men man missar också många upplevelser när man stänger in sig i plåtlådan.

Med det sagt: en hyrbilsfilial har öppnat i kvarteret, det är inte uteslutet att vi nyttjar den nästa gång vi ska ut på landet…

Normalt befinner jag mig väldigt lite ute på vägarna i landet. I vardagen åker jag tunnelbana eller buss inne i stan. Nu under semestern har det dock blivit ett antal mil främst på E4:an mellan Piteå och Boden. Jag har aldrig varit någon fartdåre bakom ratten, men sedan vi fick barn tar jag det verkligt försiktigt. Det yttersta målet med bilresan är att alla ska komma fram oskadade. Hur snabbt det går är underordnat. Det är när man verkligen håller hastighetsgränserna som det blir tydligt hur uppskruvat tempot är på vägarna. Om man håller hastighetsgränsen är det ständigt en bil som ligger någon billängd bakom och väntar på första möjlighet att köra om. Nästan uteslutande är det män som kör och ofta sitter det barn i bilen.

De vanligaste riskerna som trafikanter utsätter varandra för som jag sett under sommaren är:

• För litet avstånd till framförvarande fordon (överlägset vanligast)
• Omkörningar på olämpliga ställen (typ vid mötande trafik vilket tvingar ut den omkörda och mötande bil i vägrenen)

Båda dessa är tätt sammanknippade med för hög fart. Att hela tiden han en bil i häcken och att ständigt bli omkörd är väldigt stressande eftersom man måste vara på helspänn hela tiden. Om du är en notorisk fortkörare, prova att hålla hastighetsgränsen under en sträcka och upplev hur det känns för dem som du normalt ligger och pressar dig förbi.

Fortkörning är den enskilt största dödsorsaken på våra vägar. Om alla höll hastighetsgränserna skulle dödsolyckorna minska med 30% per år. När du kör för fort utsätter du inte bara dig själv utan även alla andra på vägen för fara.

Ta det lugnt i trafiken, var rädd om dig själv och alla andra.

Läs mer:
Myter och sanningar om hastighet
Rätt hastighet kan rädda liv

Anki postade länken till det här talet av Clay Shirky för några månader sedan. Jag har gått och funderat på innebörden av det han säger ända sedan dess. Han talar om det kognitiva överskottet som uppkom under 1900-talet när människor började få "fri tid" och hur det hittills använts till stor del för att titta på teve. Clay menar att när en stor förändring sker i samhället vet vi inte först hur vi ska hantera det. Vi spenderade därför en stor del av 1900-talet med att passivt titta på teve. Men nu börjar vi inse att det kanske inte är det bästa sättet att använda vår tid.

Siffrorna han nämner är helt otroliga. Wikipedia har enligt hans uträkningar tagit ungefär 100 miljoner hjärntimmar att skapa. I USA tittar människor på teve 200 miljarder timmar varje år. Det betyder att USAs befolkning skulle kunna skapa motsvarande 2000 Wikipedia per år om de slutade att titta på teve. Vi tittar mindre i Sverige, men siffrorna är onekligen tankeväckande. Tänk vad vi skulle kunna åstadkomma om bara en liten del av tevetiden istället ägnades åt kreativ verksamhet.

Det här är en anledning till varför jag har en positiv framtidssyn. Det finns ett enormt överskott med tankekraft som bara ligger och väntar på att komma till användning. Vi har så sakteliga vaknat ur vår dvala och börjat utnyttja vår tid till aktiviteter istället för passiviteter.

Titta på inslaget, det är bara tio minuter långt.

Länk till inslaget

Den senaste tiden har jag reflekterat över på vilket sätt våra drömmar påverkar oss och vårt agerande. Jag menar då inte främst det vi drömmer när vi sover, utan våra mål i livet. Det finns lite olika aspekter av detta som är värda att belysa.

Lever vi våra egna drömmar?
Den första frågan vi kan ställa oss är i vilken utsträckning de drömmar vi försöker förverkliga verkligen är våra egna. Vi påverkas från barnsben av föräldrar och andra och val av t.ex. utbildningsväg, vänner och inte minst hur vi ser på världen är i högsta grad beroende av andra personer. Det finns alltid ett externt tryck på oss att leva upp till den bild som de omkring oss projicerar som den riktiga och rätta. Att leva sina egna drömmar kan ibland handla om att gå emot det som till exempel ens föräldrar tror på vilket kan vara svårt och prövande.

Drömmen om den materiella lyckan
Många drömmar kretsar kring att uppnå en viss materiell status. Det behöver inte vara något fel i det, att köpa ett hus eller en ny bil kan för många vara ett mål som man kämpar i åratal för att uppnå.

Ett exempel på hur djupt rotad tanken om materiellt välstånd som vägen till lycka är Lottovinsten. Kvällstidningarna slår upp stora reportage om arbetarfamiljen som vunnit storvinsten på lotto och vad de ska göra med pengarna. Det intressanta är att när man undersökt hur lyckliga dessa familjer är när det gått något år efter vinsten så visar det sig att de inte är lyckligare då än innan.

Jag tror risken är att så länge vi fokuserar på att lyckan går att finna i det materiella kommer det alltid att vara något nytt vi måste införskaffa för att bli lyckliga. Om inte annat går det alltid att uppgradera sina gamla drömmar och börja fantisera om köksrenoveringar, utbyggnader, platteve och så vidare. Men frågan är om livet verkligen ska bestå av materiell ackumulering eller om det finns en annan väg att gå?

Vi måste byta ut våra drömmar
Jag tror helt enkelt att här föreligger det ett grundläggande tankefel. Att lämna materialismen bakom sig när de grundläggande behoven är uppfyllda gör det möjligt att sätta upp nya mål som leder till en högre nivå av lycka. En lycka som inte är beroende av hur stor inkomst man har utan även hur väl man lyckas leva upp till att vara den människa man vill vara.

Så här i semestertider finns tid för att reflektera över livet och vad det går ut på egentligen. Efter att varit hemma med sonen sedan i december är det snart dags att börja jobba igen. Som alla andra familjer med två arbetande föräldrar och småbarn har även vi börjat diskutera hur vi ska få vardagen att fungera på ett smidigt sätt. Den största frågan är om det är nödvändigt för en eller båda att gå ner i arbetstid för att stressen inte ska bli för stor. Som det ser ut nu kommer vi att till en början jobba heltid båda två men jag kommer flagga för att jag kanske går ner i tid om det inte fungerar.

I samband med denna diskussion har jag också funderat på vilka förväntningar vi egentligen har på vardagen. Hur mycket är det rimligt att hinna med om man jobbar heltid?

Grundläggande mänskliga behov tar en stor del av dygnets timmar i anspråk att uppfylla. I tabellen nedan sammanfattar jag ungefär hur lång tid de vardagliga aktiviteterna tar. Om man vill göra det i lugnt tempo är den övre tiden mer realistisk.

De kvarvarande 2,5 timmarna ska räcka till allt det där andra som vi vill hinna med i livet. Vara med barn och vänner, förkovran, skratt. Det är uppenbart att den tiden för de flesta inte känns tillräcklig, alltså måste något stryka på foten. Att gå ner i arbetstid gör inte speciellt många eftersom det skulle innebär en sänkt materiell standard. Det är alltså de basala aktiviteterna som krymps. Vi sover 6-7 timmar och vaknar trötta. Vi stressar vid matbordet och på toaletten. Det blir inte 30 minuters motion varje dag. Men eftersom detta är aktiviteter som utförs varje vardag betyder det också att vi kommer att stressa varje vardag.

Det finns egentligen bara två vägar att gå om man inte vill stressa. Antingen får man gå ner i arbetstid eller acceptera att vardagen till största delen kommer bestå av att äta, sova och arbeta.

Nordea har låtit Synovate genomföra en undersökning av hur svenskarnas semesterplaner ser ut.

Det genomsnittliga beloppet för sommarsemestern är i år 12.800 kronor per hushåll, vilket är 12 procent lägre än förra året om man tar hänsyn till inflationen. Billigare semester samt sämre ekonomi anges som anledning till att man tänker sig spendera mindre pengar i år. De som planerar en Europasemester beräknar kostnaderna till runt 19.100 kronor och de som planerar att resa ännu längre bort beräknar att lägga 29.400 kronor på sin semester.

Många som har de ekonomiska möjligheterna lägger stora pengar varje år på att semestra utomlands med familjen.  I själva begreppet semester ryms många saker. Avkoppling, omväxling, värme, gemenskap. I många familjer är vardagen så full av arbete och aktiviteter att semestern är den enda långa sammanhängande perioden av familjesamvaro som året bjuder på.

Men det skulle inte behöva vara på det viset. Ett alternativt sätt att använda pengarna skulle vara att istället ta tjänstledigt en månad varje år. Genom att lära sig att koppla av hemma och upptäcka närområdet skulle tiden med familjen i ett slag kunna fördubblas utan ekonomiska konsekvenser. Det skulle kräva en ändrad inställning till vad semester innebär och minska på möjligheterna att berätta för vänner och bekanta om de storslagna upplevelserna från utlandsvistelsen. Men kanske är det viktigare att tillbringa mer tid med de riktigt nära än två veckor på en strand i Phuket?

Att vi har ett personligt ansvar för våra handlingar håller nog de flesta med om. Om du gör något olagligt kan du ställas till svars i domstol och dömas till ett straff. Så länge du inte betraktas som psykiskt sjuk och oförmögen att ta ansvar för dina handlingar får du ta konsekvensen av dem.

Det finns också en moralisk aspekt att tänka på. Även om något inte är olagligt att göra kan det vara socialt oacceptabelt eftersom det betraktas som moraliskt förkastligt. Ett exempel skulle kunna vara att med pengar köpa sig före i en sjukvårdskö för att få plastikkirurgi samtidigt som en hjärtsjuk på grund av din handling dör i väntan på sin operation. Det du gjort är inte olagligt, men skulle sannolikt betraktas som omoraliskt av de flesta.

När det gäller ansvaret för att agera miljövänligt verkar det finnas två tankeskolor. Den ena menar att vi alla har ett personligt ansvar att agera så att vi påverkar miljön så lite som möjligt, den andra att det är politikernas ansvar att se till att samhället utvecklas i en miljövänlig riktning.

Jag har själv grubblat mycket på hur långt mitt eget ansvar sträcker sig i den här frågan. Är det moraliskt försvarbart att handla på ett sätt när jag vet att det leder till miljöproblem? Är det till exempel försvarbart att äta kött trots att detta leder till lidande för slaktdjuren och orsakar miljöproblem både lokalt och globalt? Många veganer har kommit fram till att svaret på den frågan är nej. Här slits den personliga viljan (det är gott med kött) och samhällets struktur (livsmedelskedjan är inställd på att leverera köttprodukter) mot de moraliska och miljömässiga aspekterna.

Jag tror att en av svårigheterna med att komma till något definitivt svar i frågan är att i princip alla mänskliga aktiviteter har större eller mindre påverkan på miljön. Det blir alltså en gränsdragning vid vad som kan betraktas som acceptabelt. Vad som är okej för mig behöver inte automatiskt vara okej för dig.

Lösningen ligger förmodligen någonstans i mitten. Dels måste vi finna gemensamma gränser för vilka aktiviteter som är okej, dels måste vi se till att vi har politiker som bedriver en politik som ser till att dessa omsätts i lagstifning och annat.

Om vi på ett personligt plan lyckas ta ansvar för detta har vi i alla fall kommit en bit på vägen.

I hallen står en nougatbrun världsstjärna, en väska från modehuset Hermès. Just den här modellen har uppkallats efter sångerskan Jane Birkin. Alla har hört talas om den, få har sett den i verkligheten.

Är den äkta? 

- Eh ja. Jag skulle aldrig i hela mitt liv komma på tanken att köpa en kopia. Det här är en Kelly och den du håller i är en Birkin. Du vet, de håller hur länge som helst. Man får med en liten regnkappa till dem.

Hanna Hellquists intervju med Martina Bonnier inför släppet av boken Fashionista väckte många känslor när den publicerades i DN. Maria Abrahamsson Marie Söderqvist hävdade på ledarplats i SvD i en krönika i Expressen att det var den elakaste intervju som någonsin skrivits om en Bonnier. Självklart hade Martina Bonnier läst och godkänt intervjun i förväg och hon hade uppenbarligen en annan syn på saken än Abrahamsson Söderqvist.

Martina Bonnier bor i Vilhelm Mobergs gamla våning på 300 kvm på Östermalm. Hon köper sina plagg med omsorg. Stilen är det viktiga, inte trenden. Hon är beredd att betala vad det kostar för att få den äkta varan, en äkta Birkin. Hon säger att kvaliteten är anledningen till köpet. Att en äkta Birkinväska är av bättre kvalitet än en kopia är nog sant. Säkerligen är både material och handarbete valt och gjort med större omsorg och av mer välbetalda arbetare än en kopia. Men det är inte av dessa anledningar Martina köper en Birkinväska.

Oavsett om det är en väska, klocka eller bil du köper handlar köpet för många minst lika mycket om att visa omgivningen vilken typ av person du är som att köpa ett ting som fyller en praktisk funktion. Det här är inget nytt fenomen. Smyckat sig har människor gjort i alla tider, även om formerna sett olika ut beroende på århundrade. Men frågan kvarstår:

Hur kommer det sig att vi är beredda att betala så mycket extra bara för att få ett ting av rätt märke? Är det verkligen rationellt att göra det eller skulle vi kunna spendera pengarna på ett annat vis som gav oss större glädje och lycka?

Fotnot: Jag har rättat felaktiga uppgifter om vem som kritiserade intervjun med Martina Bonnier. Tidsbrist orsakade den felaktiga referensen. Jag beklagar.

Ett beteende som visar hur fokuserade vi är på det yttre och det materiella är hur vi ger varandra komplimanger. De flesta kretsar kring kläder, utseende och prylar: "Snygg tröja!", "Har du klippt dig, du är jättefin i håret!", "Häftig mobil, när köpte du den?". När någon kommer hem till dig är det hemmet som ska berömmas:  "Oooh, vilket snyggt kök!", "Vilken fantastisk matgrupp!", "Snygg teve!". Ni känner säkert igen er.

På ett sätt är det naturligt att det är på det här viset. Det är ett ofarligt sätt att berömma någon. Ingen lär ta illa upp av att man berömmer deras nya tröja. Det är också enkelt att se när något yttre attribut förändrats. Effekten av berömmet blir dock att vi lär oss att för att vinna andras gillande är det nya kläder, mobiler och möbler som gäller.

Tänk om du istället la lite mer energi på att berömma inre kvaliteter. Berätta för dina kollegor att du blir inspirerad och på bra humör av att jobba med dem. Berätta för dina vänner hur mycket det betyder för dig att få dela dina personliga tankar med dem. Visst tvingas du blotta dig själv på ett annat sätt, men i alla fall jag uppskattar en sådan komplimang tiofalt mer än att någon tycker att jag har en läcker mobiltelefon.

Det ena behöver inte utesluta det andra, men jag tror att balansen skulle kunna flyttas lite mer åt det inre hållet.

En sak jag ägnat mig mycket åt det senaste året är att syna mina ovanor. Ofta börjar det som ett groende missnöje med en specifik aktivitet. Ett exempel: Jag läste länge skvallernyheter på Aftonbladets webbplats när jag drack mitt efter-lunchen-kaffe. Ofta lämnade varje läsning en fadd eftersmak (inte bara beroende på det dåliga kaffet på jobbet). Det kändes som förlorad tid. En dag bestämde jag mig: inget mer Aftonbladet.

Just nu har jag en stor ovana som jag försöker bli kvitt. Det är det dagliga slösurfandet på olika webbplatser. Att en gång varje dag besöka webbplatser och läsa nyheterna vill jag göra, men att återkomma två, kanske tre gånger samma dag tar bara tid och leder sällan till att jag lär mig något nytt. Jag har kopplat på autopiloten och väljer inte medvetet vad jag gör.

Strategin jag använder för att bryta en ovana är att räkna ut hur många timmar jag kommer att spendera i resten av mitt liv på den om jag fortsätter som tidigare. Vad gäller slösurfandet har jag räknat ut att med nuvarande dagliga dos kommer jag att spendera ungefär ett år av mitt kvarvarande liv på detta. En liten stund varje dag adderar till många dagar i det långa loppet. Ett år är det definitivt inte värt!

När jag faller tillbaka i slösurfandet försöker jag spela upp det förlorade året i mitt medvetande. Vad kunde jag ha gjort istället?

Vilka ovanor har du som du skulle vilja bryta?