Jonas hållbara blogg

I takt med att köpstopp, downshifting och andra konsumtionskritiska fenomen uppmärksammats i medierna har kritiken ocksÃ¥ kommit som ett brev pÃ¥ posten. Den vanligaste gÃ¥r ut pÃ¥ att det här med att avstÃ¥ frÃ¥n konsumtion är nÃ¥gon slags “borgerlig bohemtrend” för folk som har rÃ¥d. Etikforskaren Ann Heberlein menar att avstÃ¥ndstagande frÃ¥n konsumtion blivit det nya sättet att vara intellektuell (Beckman, Ohlson & Can 25/2). Jag har ännu inte sett nÃ¥gon skriva att köpstopp är det nya svarta, men det skulle inte förvÃ¥na mig om det kommer under Ã¥ret…

Jag kan förstå hur kritikerna tänker. Det är självklart enkelt att sitta och prata köpstopp när man har pengar på banken eller downshifting när det finns marginal i hushållsenonomin. I det stora hela tycker jag dock att de missar poängen med vad det handlar om: vi rika i västvärlden måste minska vår konsumtion.

Jag har inte sett nÃ¥gon argumentera för att de fattiga i u-länderna ska konsumera mindre. Jag förstÃ¥r heller inte den underliggande tonen i kritiken “att det är nÃ¥got som vi rika i väst ägnar oss Ã¥t”. Det är ju det som är hela poängen! Det är vi som ska ägna oss Ã¥t det!

Om vi i väst redan idag konsumerar mer än vår andel av jordens ändliga och förnybara resurser säger det sig självt att vi måste minska vår konsumtion om vi inte vill gå mot en fullständig ekologisk kolaps i takt med att fattiga i u-länderna uppnår vår materiella standard.

Att reflektera över nivån på sin egen konsumtion ser jag som ett sunt tecken och ett första steg mot förändring.